och du tystnar om natten

du är lättskrämd, kan inte låta bli att le

din bästa vän är elektriciteten

och så tänder jag ljuset, trots att du hatar

att klä av dig när jag ser

alla platser som sommarsolen svek

när du är tunn som luft
så är du nästan perfekt
du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
bara en sekund, då är jag nästan perfekt
kom gör mig lugn, jag klär i din andedräkt

och du tystnar om natten
du är mörkrädd, kan inte låta bli att le
åt alla saker jag aldrig ser

du är tunn som luft
du är nästan perfekt
du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
bara en sekund, då är jag nästan perfekt
du gör mig lugn, jag klär i din andedräkt
du gör mig lugn, du är nästan perfekt

om jag förlorar dig
så förlorar jag synen
om jag förlorar dig
då har jag ingenting kvar
förlåt mig men du är allt jag har

HEJ OCH HÅ HEJ OCH HÅ ANTON HJÄRTA FBK

Idag har allt varit ganska bra. Missade två och en halv timme av skolan imorse för jag var på bup klockan åtta och missade första bussen hem. Pappa missade sitt tåg till Jönköping också så vi fikade på pressbyrån. När jag kom hem till Hjo så frågade inga lärare vart jag varit, så antar att pappa eller mamma ringt och sagt att jag varit hos bup osv.

Dessutom har jag rett ut lite saker med en person. Eller alltså JA jag vet inte om det är utrett nu, men det känns så för mig, och det är JÄVLIGT mycket enklare att andas nu när vi talat lite om det och sånt där! (Skriver inte ut namn här, men personen vet nog själv vem den är)

Personen jag var lite osams med sa bland annat att jag inte varit mig själv på senaste, och MJO det stämmer nog. Har tillochmed behandlat André dåligt, och det har jag mått asdåligt över men ändå så har jag fortsatt med det, har helt enkelt inte kunnat behandla någon som den varit värd på senaste. Vet inte vad det berott på, är väl inne i en "stänga ute Dom Andra"-period eller något, men eftersom han inte är en del av Dom Andra så fattar jag inte varför jag håller honom utanför? Jag är väl rädd för att han lever i Omvärlden.

I Omvärlden lever nästan alla mina vänner, men även Dom andra, de "normala" och deras hånfulla blickar, normala kläder och normala tankar. Jag hatar allt som är normalt, för alla normala försöker få mig att bli som Dom, försöker stryka ett tjockt grått streck över mina rosasvarta glittriga tankar, sudda ut mina ärr och få mig att glömma allt jag älskar.

Men han är inte normal, han är p r e c i s som jag vill ha honom. Han är perfekt, han är allt jag någonsin drömt om och han förstår. Han bygger upp mig, när han är så nära mig att han inte kan komma närmre, både fysiskt och psykiskt - då är jag hel.

Han håller mig vid liv.